tisdag 18 februari 2020

Rätt så lycklig faktiskt

Nu är allting förbaskat bra. Jag mår bättre än någonsin och är fortfarande sådär galet kär. Andreas och jag firade sju månader tillsammans i lördags, och jag har aldrig någonsin haft det så bra tillsammans med någon som jag har det med honom. Varje gång som jag tittar på honom så känner jag lycka och varje gång som han tar i mig så blir jag alldeles varm i kroppen. Damn vad jag älskar den mannen!

Trots att vi inte bor ihop så har vi inte spenderat en enda natt utan varandra på över två månader. Det skulle bli så rackarns tomt utan att få somna jämte honom. Vi saknar varandra enormt mycket när vi inte kan vara tillsammans pga. att vi måste vara på våra jobb. Tur att det går att skicka gulliga sms till varandra för att kompensera saknaden :-)

Trots att allting är bättre än någonsin just nu så lider jag av mardrömmar ibland. Då brukar jag vakna av mina egna skrik. Mardrömmarna handlar alltid om samma sak, nämligen äcklet som misshandlade mig psykiskt i 10 års tid. Den sjuka jävlen som monterade ner mig bit för bit tills jag inte visste vem jag själv var. Då och då tänker jag att han kom för lindrigt undan. Mitt sinne blir svart och fult när han poppar upp i mina tankar. Men jag har lärt mig att hantera det nu, jag brukar tänka på vad jag har och hur mitt liv ser ut just nu och genast bleknar det där jobbiga och allt känns bra igen. Dessutom tror jag faktiskt på karma. Någon gång någonstans kommer något göra att han får sona för all skit som han utsatte mig för. Alla elaka människor brukar ju förr eller senare få det som de förtjänar. Dessutom hjälper det också att tänka att det är en stor vinst att han inte längre finns kvar i mitt liv. Jag gillar verkligen hur jag har lärt mig att betrakta mitt jobbiga förflutna från ett ljusare perspektiv. 

Namasté 

fredag 29 november 2019

Stan är liten

I förrgår kväll var jag ute med mina arbetskompisar och åt. Vi hade en trevlig kväll, humöret var på topp och maten var underbart god. Efteråt skulle jag gå hem och hade bestämt med Andreas, min kille, att han skulle möta upp mig i stan och att vi skulle gå hem till mig tillsammans. Sagt och gjort, vi möttes upp och började gå hem till mig. När vi hade kommit halvvägs så mötte vi en man som gick med bestämda steg. Inte förrän han var någon meter ifrån oss såg jag vem det var - det var mitt läbbiga ex.

Falkenberg är en liten stad så det har bara varit en tidsfråga innan jag skulle vara tvungen att möta honom någonstans. Och i förrgår var första gången som jag mötte honom sedan februari då jag lämnade honom för gott. Jag kände mig paff eftersom jag inte alls var beredd, men det enda som hände var att jag sa: ”det där var mitt äckliga ex” till Andreas. Jag kände ingen oro, ingen rädsla och ingen ilska. Jag kände mig faktiskt bara helt lugn. Att jag kände mig lugn är verkligen ett kvitto på att jag har lyckats att bearbeta mitt trauma som han var orsaken till. Jag ser verkligen det här som en stor vinst!

Någon som däremot inte kände sig lugn i just den stunden som vi möttes var mitt läbbiga ex. För han gick som jag skrev innan med bestämda steg, blicken var låst rakt framåt så att han inte skulle kunna möta våra blickar och han var osedvanligt rak i ryggen. I vanliga fall går han omkring med ihopsjunkna axlar, de enda gånger han verkligen sträcker på sig är han försöker hävda sig eller göra sig hotfull. Han fungerar lite som en kragagam som känner sig hotad - fäller upp sin krage och spärrar upp gapet för att verka större och farligare än vad den är. Hela hans kroppshållning skrek av osäkerhet hur mycket han än försökte dölja det ^^

Kragagam


Namasté 

onsdag 13 november 2019

Det går framåt

Man kan ju undra varför jag har en blogg när jag aldrig skriver i den, ha ha. Men bot och bättring lovas från och med nu!

Så vad har hänt sedan senast? Jo saker och ting har blivit till det bättre på exakt alla plan. Jag har fått en fast anställning, jag har gjort upp med mitt förflutna och har sedan fyra månader ett förhållande med någon som jag är tokkär i. Han som får mig att känna mig lycklig och tokkär är en gammal bekant sedan 14 år tillbaka. Vi har i alla år sneglat på varandra men nu var tiden liksom rätt. 

Vad som hände när jag gjorde upp med mitt förflutna var att jag förlät mitt läskiga ex för allt som han har utsatt mig för. Jag har gått hos en psykolog för att bearbeta det värsta 
traumat som jag har gått igenom och så har jag läst massor om det här med att förlåta. Att förlåta en människa som medvetet har gjort en illa är faktiskt bland det finaste som man kan ge sig själv. För när man väl kommer till punkten då man kan förlåta så kan man släppa det jobbiga, gå vidare och finna frid. Ja jag vet att det kanske låter som något religiöst dravel, men det stämmer faktiskt och är inte det minsta religiöst. 

Många missuppfattar vad en förlåtelse egentligen innebär, jag själv var inget undantag. Att förlåta någon handlar inte om att befria någon som har behandlat en illa från den skulden. Nej nej, att förlåta innebär att man accepterar vad som har hänt och att man inte kan ändra på det och att man inte klandrar sig själv för att man inte visste bättre där och då. Jag behövde vara förbannad och hata honom ett tag, men det hjälper mig inte att komma vidare i livet genom att vara förbannad och hata. Han blir liksom inte påverkad på minsta sätt hur mycket jag än hatar, den enda som far illa av det är jag själv eftersom det tar så mycket energi. Han har tagit tillräckligt mycket plats och energi och jag känner att jag är helt klar med det tramset nu. Han är den äckligaste, vidrigaste, elakaste och mest egoistiska människan som jag någonsin har träffat, och det vore korkat av mig om jag medvetet låter honom få påverka mitt sinne mer!

Det bästa av allt är ändå att jag även har förlåtit mig själv för att jag tillät mig bli så illa behandlad som jag blev i 10 års tid. Det är fanimej ingen enkel sak att förlåta sig själv, men det går faktiskt och man mår så mycket bättre!

Namasté 

fredag 26 april 2019

The sweet revenge.

Sådär! Nu känner jag mig med på banan igen och är fit for fight. Har kommit in i en fas där allting funkar och jag mår bra igen. Dessutom har jag fyra underbara vänner som har varit mina stöttepelare när mitt mående har pendlat mellan ångest och ilska. Tack för att ni har orkat lyssna på mig och tack för era fina råd ❤️

Grejen är den att efter jag fattade att mitt ex har utsatt mig för psykisk misshandel under våra 10 år tillsammans så var jag tvungen till att ta reda på varför en människa väljer att utsätta en annan människa för sådan tortyr. Jag har lusläst om allt som handlar om narcissism. Kan säga att hans beteende pekar jävligt starkt åt det hållet. Helt plötsligt förstår jag varför det aldrig gick att rikta någon kritik mot honom utan att det slutade med att jag fick försvara mig mot något totalt irrelevant för ämnet som från början diskuterades. Jag förstår hur han kunde med att definiera mig som person, hur han hade mage att säga: ”det är tur att du har en sambo som känner dig bättre än vad du själv gör”. Jag har greppat hur han helt iskallt bara kunde gå förbi mig alla gångerna då jag satt och storgrät i soffan över att jag kände mig så jävla ensam trots att vi hade ett förhållande. Jag har fått en insikt över varför jag blev totalt dränerad på allt vad energi heter i hans sällskap och varför jag utvecklade både stresstinnitus och panikångest. All skit han har utsatt mig för har jag full förståelse för nu. En narcissist har nämligen ingen empatisk förmåga. Allt handlar om dem själva och de suger näring ur andra människor genom att dränera dem på energi. De lider av en fruktansvärt låg självkänsla och måste därför trycka ner någon annan för att själva klara av att hålla sig ovanför ytan. Mellan varven visar de upp en kärleksfull, hjälpsam och fin sida. Men det är bara en falsk fasad, ett spel för gallerierna, för att inte tappa sitt grepp om den som är utsatt. Och sådär kan det hålla på år efter år...

Jag har efter min insikt varit så jävla arg. Jag har velat gräva ut hans ögon med en trubbig sked. Jag velat mosa hans ansikte. Jag har velat jävlas med honom på alla sätt som går. Så arg har jag varit för det som han har utsatt mig för. Andra stunder har jag varit arg på mig själv över hur jävla dum i huvudet jag måste ha varit som tillät mig att utsättas för hans tortyr utan att fatta vad han höll på med. All ilska är så gott som nästan helt borta nu. Den bubblar upp lite då och då men jag har lärt mig att hantera den. Alla jag har varit i kontakt med som själva har varit utsatta säger samma sak - man fattar inte vad som pågår när man befinner sig mitt i det. 

Med hjälp av mina fina vänner så har jag insett att jag inte behöver lägga någon energi på att försöka ge igen för all skit som jag har varit utsatt för. För han har faktiskt redan fått igen. Hans självupptagna ego måste ju liksom ha fått sig en törn dagen då jag berättade för honom att jag inte längre hade några känslor kvar för honom och att jag ville avsluta allt och bara ha en vänskaplig kontakt. Och vet ni vad, jag skäms inte ett dugg över att öppet erkänna att jag var otrogen mot honom två gånger. Både hans ego och hans ”manlighet” blev nog ordentligt knäckta när han fick reda på det. Om man medvetet väljer att behandla den man hävdar att man älskar med känslokyla och noll närhet under långa perioder, den längsta varade i 1,5 år, så får man fanimej skylla sig själv om ens partner väljer att få närhet från någon annan! 

Sist men inte minst - tatueringen han har på sin ena underarm kommer att plåga honom för resten av hans liv. Det började med att jag för några år sedan gjorde en tatuering i form av en biohazard-symbol på min högra handled. Något år senare kommer han efter en Danmarksresa med en kompis hem med en likadan symbol tatuerad på ovansidan av underarmen. Dock med skillnaden att hans var fetare och med mer detaljer än min. Han hade lånat ihop pengar för att göra den och ljög dessutom för mig över hur mycket den hade kostat. När jag ifrågasatte hans beteende så tyckte han att jag var skittaskig och förklarade att han hade gjort tatueringen som en gullig grej, för tatueringen skulle ju visa att vi hörde ihop. I samband med att han valde att bryta all kontakt med mig så kunde jag inte låta bli att nämna för honom att han för evigt kommer att ha ett minne av mig pga tatueringen. Dagen efter berättade han för mig att han hade bett sin läkare att skriva ett intyg så att han skulle få en gratis borttagning av tatueringen pga psykiskt lidande. Jag är rätt så säker på att han ljög för mig. Landstinget kommer under inga omständigheter att betala en krona för någon borttagning i det här fallet. Möjligtvis om han hade haft ett hakkors intatuerad i pannan till följd av en psykos eller liknande. Så det blir till att betala mellan 800 till 1000 kr per tillfälle för laserbehandlingar för att få bort den. Skulle tippa på att det behövs ca 10 behandlingar. Det kan bli tufft om man lever på socialbidrag och sina föräldrar ^^ Dessutom gör en laserbehandling fan så mycket mer ont att göra än vad själva tatueringen gör. Det går ju att tatuera över eller till och med hugga av armen. Men oavsett vad han gör så finns jag ändå där som en ständig påminnelse. 

Jag skäms inte ett jävla dugg över att jag njuter av att han plågas. Som man bäddar får man ligga och i det här fallet är det fanimej han som har bäddat. Dessutom tror jag minsann att den där allra sista ilskan precis släppte och försvann. Det hjälper minsann att skriva av sig 😊

Namasté 

fredag 1 mars 2019

Nu går jag vidare

Det här inlägget kommer att vara väldigt utlämnande, men det är nödvändigt för att jag äntligen ska kunna släppa det förflutna och komma vidare. 

Har inte skrivit på ett tag eftersom jag har känt mig mentalt dränerad. Jag har orkat att jobba, men på min fritid har det inte funnits så mycket energi över till annat. Jag hade velat umgås mer med vänner. Jag hade velat komma bättre i ordning i min nya lägenhet. Jag hade velat känna mig gladare. Osv. 

Jag har äntligen förstått var den här mentala dräneringen har sitt ursprung ifrån. Och nu börjar jag äntligen göra mig helt fri ifrån dess bojor. Allt grundar sig i mitt tidigare förhållande, som var minst sagt turbulent från början till slut. Att leva ihop med någon som är bipolär är fanimej ingen dans på rosor! Man dras liksom lätt med ner i den där mörka spiralen. Att dessutom vara utsatt för psykisk misshandel gör inte heller saken lättare, framförallt inte om man inte själv inser vad man är utsatt för. Allt kom liksom smygandes och inlindat på ett ”snyggt” sätt och därför förstod jag inte förrän jag hittade den här sidan: http://www.varningstecken.n.nu/. Det är ganska många grejer som stämmer överens med hans beteende...

Vi separerade för ett år sedan efter att jag hade sårat honom jävligt djupt. Men med facit i hand ångrar jag inte mig en millimeter för vad jag gjorde! Efter att ha blivit mentalt nedmonterad bit för bit under 10 års tid var jag rätt så trasig och nedbruten, därför tog separationen mig väldigt hårt. Det var så illa så att jag var tvungen till att bo hos en vän i två månader för att jag inte klarade av att vistas i mitt eget hem utan att få panikångest. Hela våren förra året är som en enda stor minneslucka för att jag mådde så jävla dåligt. Efter ett par månader bestämde vi oss för att försöka på nytt men fortsätta bo isär. Det varade inte så länge, för han valde att göra slut efter någon månad - bara för att ångra sig två dagar senare och lova att aldrig mer göra så. Det löftet varade ungefär i två månader, och han ångrade sig givetvis efter ett par dagar. Då gjorde jag klart för honom att jag inte klarade av att leva på det viset och att jag inte ville ha något förhållande med honom mer. Efter många om och men kom vi överens om att bara vara vänner och KKs utan att ha sex med andra.
 Det lät som en bra ide då. Idag ser jag hur jävla sjuk den överenskommelsen var - singel utan frihet. 

Efter att jag hade flyttat började sakterligen den svåra ångesten jag led av att minska och panikångesten försvann helt. Istället började en enorm irritation och ilska byggas upp inom mig och jag hade fruktansvärda humörsvängningar. Jag trodde att någonting var fel på mig, vilket han givetvis höll med om. En kollega på jobbet i min ålder berättade att hon också led av humörsvängningar och att det i hennes fall berodde på att hon började komma in i klimakteriet. Under en period trodde jag att det kanske var så för mig också. Men eftersom den kvinnliga utrustningen jag har fortfarande verkar vara i fertilt skick och humörsvängningarna bara kom när jag umgicks med honom kunde jag konstatera att det varken var något fel på mig eller något klimakteriet på gång. Det var han som var problemet och inget annat!

För exakt en vecka sedan beslutade jag mig för att allt fick vara nog. Jag ringde upp honom och sa att jag bara ville ha honom som vän, inte något annat. Han svarade med att skära av mig totalt och blockade mig överallt. Det hette att han inte klarade av att bara ha mig som vän, antingen var vi mer eller ingenting alls. Ett par dagar senare kunde vi prata med varandra igen. Han berättade att han hade varit med någon annan för att han behövde reboundsex för att komma över mig. Grejen är den att jag kände absolut ingenting utan konstaterade bara för honom att han är fri att göra precis som han vill och att det innebär att jag är lika fri. Dagen efter förklarade han för mig att vi inte kunde ha kontakt med varandra trots allt. Han valde att slänga på luren i örat på mig och sen blockera igen efter att jag hade konstaterat att jag var jätteledsen dels över att vi inte kunde vara vänner och dels för att jag kvällen innan fick reda på att en gammal vän till mig har gått bort i cancer. Jag antar att jag måste straffas på det här viset eftersom han inte lyckades att straffa mig genom att försöka få mig svartsjuk. Och ja, genom att skära av mig fick han mig att bli ledsen i en dag ungefär. Men jag såg till att hitta på roligheter med vänner så jag väljer att släppa det. 

Jag väljer också att släppa känslan av misslyckande för att vårt förhållande inte höll. Jag väljer att släppa känslan av tacksamhetsskuld för all hjälp som han faktiskt har gett mig bla när jag flyttade, att han har varit snäll och hjälpsam mellan varven rättfärdigar inte hans dåliga beteende. Jag väljer att gå vidare med mitt liv och syftet med att skriva om all skit är för att jag inte ska sitta och älta om det här. Syftet är också att folk i min omgivning ska få en chans att förstå vilken kamp jag har fört och varför jag inte alltid har orkat att hänga med på grejer. Jag är värd att få ha ett liv där jag kan växa som människa och få må bra fullt ut. 

Namasté. 


onsdag 16 januari 2019

Fuck it, vem försöker jag lura?

Har haft en liten överläggning med mig själv och jag har kommit överens om att jag inte behöver vara så jävla anonym och hemlig när jag bloggar egentligen. Tanken med den här bloggen var att kunna ge uttryck för mina tankar och att bara ett fåtal vet vem som skriver, men hur kul är det egentligen? Om jag utgår från mig själv så tycker jag att det är ganska trevligt att ha ett ansikte eller något annat som personifierar det som någon har skrivit. Behöver jag ventilera jobbiga känslor så har jag ju vänner att vända mig till. Så be my guest, här är jag!



I övrigt har jag inte så mycket mer att ge uttryck för just för stunden. Eller wait... Hittade en spellista på Spotify som heter ”Träna till 90-talet”. Vad kul, tänkte jag och trycke på play. Det skulle jag inte ha gjort. En halv minut med en låt av Aqua och en halv minut med en låt av Vengaboys förde inte mitt sinne till någon nostalgitripp, snarare upplevde jag ett trauma där öronen kräktes och hjärnan ville begå självmord. Så dyker spellistan upp hos någon - just don’t press play!

Namasté. 









tisdag 1 januari 2019

Tillbaka i bloggträsket

Jag har bloggat förut. Jag började blogga 2008, men slutade några år senare pga. energilöshet och förlorat skrivsug. Dessutom förekom det en del tjafs bland kommentarerna emellanåt vilket självklart drog ner mitt skrivsug ytterligare. Jag lät bloggen ligga kvar i något år och sedan raderade jag hela skiten. 

Nu har det gått några år till så nu gör jag ett nytt försök. Förhoppningsvis är jag något visare än förr. Jag tänker t.ex. inte exponera mig alltför mycket. Det viktigaste för mig är inte att synas. Det viktigaste för mig är att kunna ge uttryck för åsikter och tankar utan att mitt liv som privatperson riskerar att ta någon skada. Att få kommentarer på nätet i form av ”fy fan vad du är dum i huvudet” och ”jag hoppas att du får cancer och dör” är sådant som jag med enkelhet klarar av att tackla. Att hitta ett avhugget hästhuvud i sängen känns lite motigare. Det sista överdrev jag ganska mycket, men ni fattar poängen. 

Att jag börjar blogga just idag handlar om att det är den första dagen på ett nytt år - dagen då jag ska ta tag i mitt liv ordentligt och bearbeta allt jobbigt som jag gick igenom förra året. Jag gick igenom en separation, sade upp vänskapen med en fd bästa vän som fört mig bakom ljuset i ca 10 års tid, jag ville ta mitt liv otaligt många gånger, jag led av både svår ångest och hade panikångestattacker med jämna mellanrum och när det var som allra svårast fick jag reda på att mitt kontrakt på jobbet inte kunde förnyas så jag fick söka nytt arbete uppepå allting. Jag överlevde år 2018 och har svurit på att år 2019 ska bli ett harmoniskt och ett glädjens år. Därför kan det vara en god idé att skriva av sig tänker jag. 

Namasté.