Överklass och lite bättre än alla andra

Det narcissistiska aset som jag levde med såg sig alltid som lite bättre än mig och alla andra. Det hände vid ett par tillfällen att jag hittade IQ-tester på nätet som jag fyllde i. Jag blev skitglad när det visade sig att jag fick relativt höga poäng. När han fyllde i samma tester så påstod han alltid att han fick några poäng mer än vad jag fick. Jag bad aldrig om att få se några bevis på hans resultat, men idag är jag helt övertygad om att han ljög om sina resultat eftersom han inte klarade av att vara lite sämre än mig på något. Faktum är att han egentligen är ganska trög. Jag kunde ibland förklara saker för honom på en 4-årings nivå och han förstod ändå inte. Det var så att jag då och då fick känslan av att han är lite efterbliven.

Spela sällskapsspel med honom gick inte. I synnerhet inte spel som Geni eller TP. Han blev så jäkla sur på mig varje gång jag vann och kallade mig för en ”dålig vinnare” bara för att jag blev glad när jag vann. Jag har förstått i efterhand att han helt enkelt inte klarar av att förlora eftersom en förlust krockar med hans övertygelse om att han är lite bättre än alla andra. Idag kan jag skratta åt hans patetiska sätt att agera vid en spelförlust, men då det hände kände jag skuld och bad nästan om ursäkt för att jag vann.

Vid ett tillfälle pratade vi om klasskillnader. Både han och jag är uppvuxna med två föräldrar som gick under benämningen ”arbetarklass” under våra uppväxtår. Mina föräldrar har sedan dess steppat upp till medelklass på gamla dar precis som hans föräldrar. Men när jag sa att hans föräldrar tillhörde medelklass så blev han riktigt förnärmad. Han förklarade för mig på skarpen att hans föräldrar minsann tjänade riktigt bra med pengar och därför måste tillhöra överklassen. Kan säga att hans mamma jobbar på kontor och hans pappa jobbar på ett lager, ingen av dem har någon chefsposition och ingen av dem har någon akademisk utbildning. Vidare så heter de inte ”von Svansjö” eller något annat med en adlig klang och de brukar inte hänga i kretsar där det finns grevar och baronessor. Jag tror aldrig någonsin att han kommer att förstå att han inte kommer från en familj som är ”finare” än vad min är för den insikten skulle förmodligen knocka honom totalt.

/Sassyfriedkitten

Den kokande grodan

Några månader efter att jag hade lämnat min plågoande började jag förstå omfattningen av det psykiska våld som han utsatte mig för. Hur kunde jag inte förstå hur han bit för bit bröt ner mig tills jag bara var en spillra av mitt forna jag när jag befann mig mitt i kaoset? Jag är ju liksom inte dum i huvudet så jag borde ju ha förstått, eller? Svaret är enkelt: nej man förstår inte när man befinner sig mitt i det. 

Kanske har du hört talas om den kokande grodan? Det sägs att om man lägger en groda i kokande vatten så hoppar den ur grytan på en gång. Om man däremot lägger en groda i kallt vatten och låter det sakta koka upp så vänjer sig grodan vid temperaturen och fattar inte att den ska hoppa ur grytan och blir därmed levande kokt. Huruvida påståendet om grodan är sant låter jag vara osagt, men det är en liknelse till något som kallas för ”normaliseringsprocessen”. 

Alla som har levt ihop med en narcissist kan skriva under på att allting är fantastiskt i början av förhållandet. Vem skulle liksom inleda ett förhållande med en person som beter sig som en rövhatt från första början? Sakta men säkert försvinner allt det där som var så fantastiskt. Men man märker inget eftersom syftet är att inget ska märkas. Eller jo, jag märkte att något inte kändes rätt men jag kunde liksom inte sätta fingret på vad det var. Jag förstod inte att jag sakta sakta höll på att brytas ner psykiskt. Ca 3 månader in i förhållandet kom det första grälet, därefter kom en lugn period där allt var så fantastiskt igen. För varje gräl som uppstod så överskreds mina gränser en bit i taget utan att jag såg det. Hade han sagt att jag var sjuk i huvudet, en hora eller att jag inte var värd mer är skiten under hans sko under det första grälet så hade jag lämnat honom på studs. Efter några år har man vant sig vid att det sägs kränkande saker, det känns normalt på något konstigt vis. Man går hela tiden och suktar efter de lugna och fina perioderna och man lever för glimtarna av det fantastiska som man hade i början av förhållandet som då och då dyker upp. 

Dessutom sker det också något kemiskt i kroppen när förhållandet växlar mellan varmt och kallt - när allting är lugnt och bra i förhållandet så får man en dopaminkick och känner sig lycklig. Det hela fungerar alltså precis som ett drogberoende. Därför är det så svårt att förstå vad som händer och därför är det så svårt att lämna personen som sakta bryter ner en bit för bit.

/Sassyfriedkitten

Han är en dold narcissist

För snart tre år sedan lämnade jag en man som utsatte mig för psykiskt våld i tio års tid. Ett helt jävla decennium tillät jag honom att trampa på min själ innan jag fick nog och tillräckligt mycket mod och styrka för att klara av att lämna honom. Då, för snart tre år sedan, var jag både utmattad och trasig. 

Ett par månader efter att jag lämnade min plågoande började äntligen poletten att trilla ner - mannen som jag hade offrat tio år på är en dold narcissist! Jag säger inte att han lider av personlighetsstörningen narcissism, för det är en diagnos som enbart en läkare eller en psykolog kan ställa. Men alla personlighetsdragen finns där (egoistisk, noll empati, manipulativ, mytoman, ansåg sig förmer och lite bättre än alla andra, hade humörsvängningar deluxe och betedde sig rent allmänt som Dr Jekyll och Mr Hyde). Enligt Ramani Durvasula, amerikansk professor i psykologi och specialist i ämnet narcissism, så ska man kalla saker vid dess rätta namn och därför kallar jag honom för just ”narcissist”. Men visst, idiot, jävel, äckel, skitstövel och rövhatt passar också fint ;-)

Jag har under loppet av snart tre år kommit en bra bit i min läkning. Men lider fortfarande av flashbacks, mardrömmar och ångest. Fick diagnosen PTSD i somras och står just nu i kö för att få en traumabehandling. Som en sidoeffekt till min PTSD har jag värk i både rygg och nacke. Jag hoppas innerligt att min värk försvinner i takt med att jag bearbetar mitt trauma.

/Sassyfriedkitten