Den kokande grodan

Några månader efter att jag hade lämnat min plågoande började jag förstå omfattningen av det psykiska våld som han utsatte mig för. Hur kunde jag inte förstå hur han bit för bit bröt ner mig tills jag bara var en spillra av mitt forna jag när jag befann mig mitt i kaoset? Jag är ju liksom inte dum i huvudet så jag borde ju ha förstått, eller? Svaret är enkelt: nej man förstår inte när man befinner sig mitt i det. 

Kanske har du hört talas om den kokande grodan? Det sägs att om man lägger en groda i kokande vatten så hoppar den ur grytan på en gång. Om man däremot lägger en groda i kallt vatten och låter det sakta koka upp så vänjer sig grodan vid temperaturen och fattar inte att den ska hoppa ur grytan och blir därmed levande kokt. Huruvida påståendet om grodan är sant låter jag vara osagt, men det är en liknelse till något som kallas för ”normaliseringsprocessen”. 

Alla som har levt ihop med en narcissist kan skriva under på att allting är fantastiskt i början av förhållandet. Vem skulle liksom inleda ett förhållande med en person som beter sig som en rövhatt från första början? Sakta men säkert försvinner allt det där som var så fantastiskt. Men man märker inget eftersom syftet är att inget ska märkas. Eller jo, jag märkte att något inte kändes rätt men jag kunde liksom inte sätta fingret på vad det var. Jag förstod inte att jag sakta sakta höll på att brytas ner psykiskt. Ca 3 månader in i förhållandet kom det första grälet, därefter kom en lugn period där allt var så fantastiskt igen. För varje gräl som uppstod så överskreds mina gränser en bit i taget utan att jag såg det. Hade han sagt att jag var sjuk i huvudet, en hora eller att jag inte var värd mer är skiten under hans sko under det första grälet så hade jag lämnat honom på studs. Efter några år har man vant sig vid att det sägs kränkande saker, det känns normalt på något konstigt vis. Man går hela tiden och suktar efter de lugna och fina perioderna och man lever för glimtarna av det fantastiska som man hade i början av förhållandet som då och då dyker upp. 

Dessutom sker det också något kemiskt i kroppen när förhållandet växlar mellan varmt och kallt - när allting är lugnt och bra i förhållandet så får man en dopaminkick och känner sig lycklig. Det hela fungerar alltså precis som ett drogberoende. Därför är det så svårt att förstå vad som händer och därför är det så svårt att lämna personen som sakta bryter ner en bit för bit.

/Sassyfriedkitten