Idag lever jag i ett nytt förhållande. Eller nytt och nytt, vi har varit tillsammans i över två år. Det är ett normalt förhållande med en man som beter sig normalt. Det som jag och min kära har går under inga omständigheter att jämföra med det som jag och mitt monster till ex hade. Visst uppstår det meningsskillnader och tjafs ibland, men vi löser det och mår båda jättedåligt av att vara osams. Så var det inte med monstret. Där förekom det ändlösa diskussioner utan att det någonsin ledde till någon lösning. Likt en galen predikant kunde han stå och mässa i timmar om mina fel och brister och hur jag skulle förändra mig om förhållandet skulle funka.
Hur som helst. Mitt minne över vad jag blev utsatt för av monstret är grumligt. Det är som om alla minnen döljs av en tjock dimma. Men då och då poppar det upp minnen och jag kommer att använda mig av den här bloggen för att skriva ner dem för att de inte ska försvinna så att jag kan bearbeta dem allteftersom.
Idag poppade det upp ett minne av en händelse som inträffade under det första halvåret av mitt förhållande med monstret. Jag gav honom mitt lösenord till mitt Facebook-konto. Jag kommer inte ihåg anledningen till varför mer än att jag ville bevisa för honom att han kunde lita på mig och att jag inte hade något att dölja. Jag bad aldrig honom om att ge mig sitt lösenord eftersom jag valde att lita på honom. Men när det hade gått några månader började det att kännas konstigt för mig att han skulle ha full tillgång till min Facebook när han inte erbjöd samma sak själv. Så jag bytte helt enkelt lösenordet och sa till honom att han inte fick det nya förrän jag fick hans. Han blev ordentligt sur på mig och fick mig till att känna mig obekväm, taskig och som om jag dolde något. Men jag stod på mig och han fick aldrig mer tillgång till min Facebook.
Så fort jag mindes den här händelsen så berättade jag om den för min nuvarande. Han tittade förundrat på mig och frågade mig: ”hör du själv hur du låter”? Ja, jag hörde hur jag lät när jag berättade och det lät fruktansvärt! Idag kan jag inte för min vildaste fantasi förstå hur jag kunde tillåta mig själv att ge ut ett lösenord till någon utan att få samma tillit tillbaka. Det här var en av de första röda flaggorna i förhållandet och jag kämpar idag med att förlåta mig själv över att jag var blind och inte såg den flaggan och resten av den långa raden av flaggor som dök upp. Jag är ju liksom inte dum i huvudet.
/Sassyfriedkitten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar