Jag och narcissisten inledde ett förhållande sommaren 2008. Jag kommer ihåg att den första tiden var en period som jag kände mig lycklig. Jag trodde att jag hade träffat min soulmate, för vi tänkte och tyckte lika om precis allt. Idag vet jag varför jag trodde att han var min soulmate och att allting bara var en falsk illusion för att få mig på kroken. Det han sysslade med är vad man inom psykologin kallar för spegling. Hela min personlighet och allt vad jag tyckte, tänkte och kände kopierade han och reflekterade tillbaka. Så rent krasst kan man säga att den personen som jag blev förälskad i inte var han utan mig själv.
Självklart orkar sådana där as inte hålla masken och låtsas i all evinnerlighet. Nej, efter ett tag börjar allt att spricka och man börjar se glimtar av den riktiga personen som gömmer sig bakom masken. Efter några år tillsammans såg jag inte en enda likhet mellan honom och mig. Vi tänkte och tyckte inte alls lika om saker och ting och vi hade noll gemensamma intressen.
Alla saker han någonsin gjorde för mig kom alltid med en dold prislapp. Att göra någonting för mig bara för att vara snäll och inte kräva någonting tillbaka existerade inte i hans värld. Det kändes jämt som om jag stod i skuld till honom, vilket han givetvis gärna påpekade också så fort det blev minsta lilla bråk.
Så faktiskt, hur mycket jag än anstränger mig så kan jag inte komma ihåg ett enda fint minne tillsammans med honom. När man har facit i hand och vet att allting bara var en illusion och att det fanns baktankar med varje handling så blir allting fult och äckligt.
/Sassyfriedkitten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar